Bettis-NoMusicNoLife.blogg.se

Hej på er! Nu var det ett tag sen men det har varit lite mycket nu sista veckorna så har inte orkat skriva något. Detta inlägg blir lite djupare än vad ni är vana vid.

 

Älsklingens farmor har lämnat oss, var på sjukhuset både innan och när hon hade gått bort :( Det är alltid jobbigt då något sådant händer!

När hon hade gått bort följde jag med till sjukhuset för att ta farväl vilket jag är glad att jag gjorde. Personalen hade gjort så fint i rummet där hon låg. Jag är glad att jag kunde vara ett stöd åt min älskling då han behövde det. Han håller mycket inom sig men han är en väldigt känslig person.

Efter vi hade sagt farväl gick vi och tog en fika på caféet på sjukhuset men jag var inte så hungrig så jag tog bara en liten ostmacka.

 

Var ganska tankspridd efter vi hade tagit farväl av hans farmor. Tankarna på livet och döden flög runt i mitt huvud. Man inser hur skört livet är och att en dag är vi bara borta.

 

Det är som att livet är en resa som vi alla färdas på. 

Första hållplatsen är då vi föds och sista hållplatsen är då vi dör. Våran resa tar olika vägar och riktningar, för vissa blir resan kort och för andra blir den lång.

Under resans gång möter vi andra människor, vissa av dem förändrar eller påverkar resans fortsatta gång.

Vi kommer också att möta hinder och gå uppför branta backar på resan. När vi har tagit oss upp och förbi en massa hinder så kommer det kanske en lättare nedförsbacke. Livets resa är nämligen en väldigt intressant resa och man vet aldrig vad som kommer att hända!

 

 

Man vet inte hur länge ens egen resa kommer att vara. För varje dag man lever så närmar man sig den sista  hållplatsen, vilket vi tänker mer på då någon lämnar oss.

Man blir påmind om att inte ta livet för givet utan att man ska ta tillvara på det. Försök därför att leva som om varje dag vore din sista och njut av livet då det är en gåva!